Nu är jag hemma igen efter min lilla vistelse i Jämtlands enda stad. Det var väldigt skönt att komma bort från Åre lite och träffa människor som älskar en för den man är. Johannes och Johanna är guldvärda och verkligen helt underbara! Trots era olikheter får ni det att fungera för att ni båda vill och kan kompromissa fram lösningar och inte behöva ändra er som människor. Otroligt inspirerande att se, verkligen ett ideal-förhållande! Älskar att jag har er två.

 

Hur som helst, jag hade tänkt att skriva lite tankar nu annars angående livets erfarenheter och hur viktigt det är att just kunna kompromissa som människa, så om ni uppfattar det som ointressant kan ni skippa nedanstående text.

 

Det är som sagt väldigt viktigt att se saker och ting från andras perspektiv och att kunna förstå, kompromissa, berätta vad man tycker och känner för att sedan komma fram till ett relevant och moget beslut som inte är förhastat (För det du känner idag behöver du inte känna imorgon).

 

Det jag dessutom är tacksam för är att jag har erfarenheter i livet som har gjort mig starkare och kunnig. Ett problem en annan människa kan hänga upp hela sitt liv på kan jag bara lägga åt sidan eftersom det inte är värt att lägga ner energi på eller kompromissa fram en lösning på som fungerar. Jag har varit med om så mycket i tidig ålder som t.ex en bortgång då en närstående har avlidit, flyttat hemifrån under en period, jag har rest väldigt mycket, kärleksproblem, vänskapsproblem, familjeproblem och andra människors problem som man har fått leva sig in i och förstå. Det är klart jag är härdad nu och inte lägger samma tyngd i ett vardagligt problem även fast jag är mån om att lösa det och kompromissa. Man behöver inte ändra sig själv som person för att komma fram till en lösning, det är ju trots allt därför man älskar varandra - Man ska kunna vara sig själv. Det absolut viktigaste!

 

Jag är ändå 18 år gammal, ung men befinner mig ändå i en väldigt mogen ålder. En ålder där man har hittat sig själv väldigt mycket och i mitt fall även har gått igenom väldigt mycket. Jag kan erkänna mina brister, berätta om vad jag är bra på och har lärt känna mig själv som person. Jag vet att jag inte är perfekt och aldrig att kommer bli det, jag har lärt mig att acceptera mig själv som människa och individ. Men det här betyder inte att jag är fullärd, det finns mycket kvar att jobba på, mycket fel jag gör, mycket jag kan ångra men samt lära mig av och förstå. Men huvudsaken är att jag vet om det här, jag vet att jag alltid kommer behöva jobba med mig själv för att ta mogna och rättvisa beslut som fungerar för både mig själv och andra.

 

Jag kan inte säga att jag är "världsvan" eller "erfaren" för det tycker jag aldrig att man kommer att bli. Men jag kan erkänna att jag är en väldigt utvecklad person i tidig ålder som har fått tagit emot hårda smällar, rest mig upp, ta lärdom av erfarenheten och sedan fortsätta livet framåt. Det är många människor därute som jag kan säga "You don't know shit" och tycka deras problem är ingenting i jämförelse med vad jag har gått igenom i mitt liv. Men samtidigt kan jag inte klandra dem, för vet man inte hur det är kan man inte föreställa sig det heller. Man kan inte leva sig in i någon annans trauma om man inte har upplevt något själv. Det är självklart att deras vardagliga problem blir deras stora problem i livet för man helt enkelt inte har varit med om värre och det får man bara acceptera.

 

Men trots allt det jag har gått igenom är jag tacksam för att jag har gjort det i tidig ålder. Det kommer att hjälpa mig i framtiden eftersom jag har tagit lärdom av det redan nu, erfarenheter ingen kan ta ifrån mig. Men jag kan inte säga att det har varit lätt men det har format mig till den jag är idag. För hur klyschigt det än låter så stämmer ändå det här citatet in - "What doesn't kill you makes you stronger".