Cancer - En sjukdom som rubbar den perfekta celldelningsbalansen i kroppen. EN cell av flera hundra tusen miljarder börjar uppföra sig felaktigt, blir odödlig och börjar celldela sig ohämnat och i oändlighet. Fler felaktiga celler bildas och cancern är ett faktum. 

 

Förstår ni egentligen hur lätt det är att rubba den här balansen? Hur lätt det är att drabbas av den här sjukdomen? En sjukdom som via cellgifter slår ut en människas imunsförsvar helt och hållet och lämnar kroppen utsatt för faror och nya sjukdomar som är livshotande. På ett sätt hjälper cellgifterna att döda cancercellerna men också att påskynda döden som lurar runt hörnet. Förstår ni hur lätt en endaste liten cell i er kropp som kan få fnatt och leda dig in i en kamp om liv och död - En mycket skrämmande tanke.

 

Cancer är en sjukdom jag kommer känna hat emot i hela mitt liv. En sjukdom som har tagit en person som jag älskar, en person som har uppfostrat mig och en person som har gjort att jag överhuvudtaget finns idag. Lungcancer, det var den typen av cancer som tog min fars liv. En människa som nu lever vidare inom mig eftersom jag har präglats på hans gener, personlighet och inställning till livet.

 

Det är dock en bortgång som dessutom har ändrat min syn på livet radikalt och som har format mig till den personen jag är idag. Jag tror att när man går igenom något sådant här lär man sig mycket om livet, att det är viktigt att inte ta saker för givet eftersom morgondagen kan se helt annorlunda ut än hur den ser ut idag. En erfarenhet som har tagit flera år för mig att lära mig att leva med, att acceptera att han inte kommer att komma tillbaka och lära sig leva utan någon som har gett en så mycket att minnas. En del av mig som försvann för snart 8 år sedan, en bit jag har fått lära mig att leva utan. Det är klart vägen har varit lång och har kantas av gupp, hinder och återvändsgränder. 

 

Det är också så att jag har lätt för att känna mig ensam trots att jag har människor runt mig eftersom jag vet hur ont det gör att förlora någon. Det är något man inte vill uppleva igen och utsätta sig för. Det kan göra mig väldigt närhetssökande till och från eftersom kroppen undermetvetet känner sig lämnad. Jag kan sitta brevid en person och helt plötsligt bli oerhört "needy" och inte förstå varför. Men nu har jag verkligen förstått varför jag kan få det behovet, det handlar om undermedvetna ensamhetskänslor och att känslan att bli lämnad smyger sig på. Det här knyter även ihop att man inte ska ta saker och ting förgivet eftersom morgondagen kan se helt annorlunda ut som sagt.

 

Men dessa känslor kan gå till överdrift och det här är nog väldigt viktigt för mig att jag vet om det, varför jag får behovet och sedan kan tygla det om det skulle behövas. Nu låter det som att jag skulle kunna gå och krama en helt random människa bara för jag behöver det men så är inte fallet utan det är just inför människor jag tycker väldigt mycket om jag kan bli lite för klängig på. Ett bekräftelsebehov värt att jobba med men som jag också har kommit underfund med att jag har. Jag vet varför jag har det, när jag oftast får det och hur jag ska lösa det. Vilket känns skönt! Men sedan är det aldrig fel att visa kärlek (mycket eller lite) men bara att man gör det inom en rimlig gräns för båda parter.

 

Men sedan är det också okej att känna. Det är okej att känna sig ledsen, ensam, kärleksfull, glad och arg. För om vi ska återgå till känslor helt angående cancer är det okej att göra vilka sorts känsloyttringar man vill. Det är en jobbig process att gå igenom och det kommer det alltid att vara. Så därför skulle jag vilja dela med mig av den här videon som har berört mig, en video om ung cancer (min pappa gick bort när han var 41 år gammal) och att som sagt - Det är okej att känna