Att förlora någon. Bli lämnad. Be exposed. Det är aldrig lätt och kommer definitivt aldrig bli det. Man blir utsatt på ett sätt man aldrig vill att en människa ska bli. Man blir helt enkelt ett offer - Ett offer av sorg, ensamhet och saknad. Men jag har aldrig velat se mig själv som det.

 

Den femte maj 2005 blev den värsta dagen i mitt liv och som förändrade mitt perspektiv på livet radikalt. Kan ni tänka er själva att hela er värld rasar samman, att ni seglar ifrån er trygga hamn med motvind i hjärtat och ni kan inte göra något för att förändra båtens färdriktning? Det skedde mig, som 10-årig flicka när de sade att du inte skulle klara dig. Ett barn förstår inte det, ett barn vill alltid tro det bästa. Det fanns inte i min värld att han aldrig skulle klara det. Skulle min pappa dö i cancer? Aldrig. Det fanns bara inte. Med handen på hjärtat, kan ni föreställa er hur det känns att se en människa ni älskar kämpa för sin egen överlevnad och inte ha möjligheten att rädda personens liv. Stå så nära men ändå vara så långt borta, att försöka nå fram men se hur livets sand rinner ner för timglaset och du kommer aldrig kunna ha möjligheten att vända det upp och ner. Du var borta, för all framtid.

 

Det sista du skrev i ditt testamente var, "Jag önskar att jag får se mina flickor växa upp". Jag ljuger om jag säger att jag inte sitter här med gråten i halsen. Jag ljuger om jag säger att det inte har varit en kamp. Jag ljuger om jag säger att livet inte har känns meninglöst. Jag ljuger om jag säger att det har varit enkelt. För det kommer det aldrig bli.

 

När jag berättar det här för andra för jag oftast dessa kommentarer efter. "Jag beklagar sorgen", "Jag förstår inte hur du klarar av det", "Jag är ledsen" eller "Jag vet inte vad jag ska säga".. Den sistnämnda tycker jag är ärligast och den första är mest nonchalant. För det är verkligen så, om du själv aldrig varit med om det kommer du aldrig att förstå. Aldrig förstå hur det känns att förlora någon. Att bli lämnad. Man kan inte föreställa sig ens hur det känns, det är något man måste uppleva och alla reagerar självklart olika. Men alla kommer genom gå en livsförändring utan dess like och du kommer förändras som person, vare sig du vill eller inte.

 

De två första åren var jobbigast men sedan lär man sig att acceptera, att gå vidare, att fortsätta med livet. För i ärlighetens namn, livet väntar inte på någon. Vill du vara lycklig måste du tillåta dig att vara det, se den ljusa sidan av livet och fortsätta att sträva framåt. Jag vet att min pappa aldrig skulle vilja se mig ledsen, han lämnade oss inte med vilje, han ville vara här hos oss. Därför har jag bestämt mig att ta varje dag som den kommer och att uppskatta livet, att vara glad, omge mig runt personer som jag älskar och göra saker jag tycker om. För jag vet att pappa vill att jag ska må bra och jag vill gör allt för att vara det. Jag kommer alltid minnas honom med kärlek och stolthet. Jag kommer alltid älska dig, pappa - var du än befinner dig.